Med anledning av att min artikel Hela världen i Vankel – den första om författaren som publicerades i Sverige – som ursprungligen går att finna i Tidskriften 00TAL nr 20/21, 2005, har blivit listad i den första bibliografin över Karl Ove Knausgård som i dagarna publicerats av Universitetsbiblioteket i Oslo, har jag nu beslutat att återpublicera den här – så att även den kan få en länk i materialet och således läsas av vederbörande som är intresserad av den. av ALBERTE BREMBERG
När Karl Ove Knausgård debuterade med romanen Ute av verden blev han jämförd med författare som Knut Hamsun, Vladimir Nabokov och Aksel Sandemose i norska medier. Uppståndelsen blev för mycket för honom och han valde att flytta till Stockholm.
00TAL har träffat författaren, vars prosa tränger djupt ner i den mänskliga naturen, för ett samtal om författarrollen, romanerna och självföraktet.
Efter bara några få meter försvinner ljuset från ytan. Allt blir mörkt. Jag är överlämnad till mig själv. Jag borde vara rädd, men är så van vid det: varje natt beger jag mig på samma sätt ner i djupet av mig själv på jakt efter okända minnen. Av och till så tänker jag att de allra äldsta minnena har dött ut, att de inte existerar någonstans, att det är därför jag aldrig ser dem.
Citatet är hämtat från den tredje delen av den norske författaren Karl Ove Knausgårds debutroman Ute av verden, som kom ut i Norge 1998, och beskriver en sekvens där huvudpersonen sänks ner i havet i en dykarklocka. Ett citat som säger mycket om essensen i romanen och i Knausgårds författarskap.
För det är just i minnen; de självupplevda, de kollektiva historiska och i den mänskliga själens mörka och tillika utlämnande djup som detta tar form. Samma ord kan också få stå som bild för hur det är att läsa Knausgård: att sakta sänkas ner i historien, utan att kunna förutse dess konsekvenser eller omfattning, annat än i teorin. Och att acceptera förutsättningarna och hoppas att tekniken håller och invänta det som sker.
Boken, som är exakt 700 sidor lång, är den första delen i en trilogi om den unge mannen Henrik Vankel. En karaktär som enligt Karl Ove Knausgård har ställt upp så stränga ramar för vad han kan göra, att han nästan är helt förlamad.
– En recensent kallade honom "en självreflektionsskald", och det stämmer ganska bra med hur jag själv tänkt, berättar Karl Ove.
– Det råder ett missförhållande mellan hans inre liv, som är rikt och expansivt, och hans passiva yttre. Däri ligger drivkraften i romanen. När han till sist handlar, gör han det ordentligt. Och den största av dessa överskridelser är romanens igångsättare: han förälskar sig i en tretton år gammal flicka.
Hur kom Henrik Vankel in i Karl Ove Knausgårds liv?
– När jag började skriva på Ute av verden hade jag varken karaktär eller handling klar för mig. Den enda idén jag hade - om man överhuvudtaget kan kalla det en idé - var att jag skulle använda min egen geografi. Det vill säga låta en karaktär växa upp på samma ställen som jag, i samma miljö, men med helt andra karaktärsdrag. Jag ställde mig frågan hur det skulle vara o mina erfarenheter gjorts av en helt annan människa. Det som hände var att betydelsen av mina egna erfarenheter ändrade sig. Det blev både förlösande och skrämmande.
I den första delen av trilogin tar Henrik Vankel arbete som lärarvikarie i Nordnorge, i huvudsak för att komma undan både sig själv och sin omgivning i södra Norge. Där uppe i det lilla avlägsna samhället blir han förälskad i en av sina elever. Vankel hamnar bokstavligen i ett slags inferno som tvingar honom att återuppleva sin egen ungdom, och ta ställning till vad den har gjort honom till.
Ute av verden var förvisso en debutroman, men den mottogs med en entusiasm som är få etablerade författare förunnad. Den kallades "en litterär sensation", och tilldelades som första debut någonsin det norska Kritikerpriset. Knausgård fick också extremt mycket uppmärksamhet, inte bara i en smal kulturkrets, utan även av medierna i stort. Att säga att superlativerna duggade tätt är ingen överdrift, men det ska heller inte underdrivas att bokens tema på ett ytligt plan - ung men vuxen man går över gränsen med alldeles för ung flicka - fick omvärlden att gå i taket. Särskilt då det i boken inte utmäts någon världslig fördömelse av handlingen. Vankel kvarstår på slutet som sin egen inkvisitor, men han kvarstår också med sitt begär. Alla med någorlunda kreativ fantasi kan nog tänka sig vilka konsekvenser en sådan litterär tematik kan få i en tabloid medievärld.
Varför väljer man då ett sådant kontroversiellt ämne, undrar jag, och Karl Ove berättar om när han, efter att ha skrivit 300 sidor, placerade sin huvudperson bakom en kateder i Nordnorge och lät hans blick möta en av elevernas.
– Det slog mig då att han var förälskad i henne, sedan gick det några veckor innan jag bestämde mig för att köra på. Medan Henrik Vankels frågeställning var "kan jag göra detta?", var frågan istället för mig: "kan jag skriva detta?". Och det kunde jag ju. Det finns en sorts objektivitet i språket, det är inte mitt språk, det är vårt. När man skriver en roman sker något liknande; det är inte längre min omognad det handlar om, men omognad, inte längre min längtan, men längtan. Det är kring det som Ute av verden hela tiden rör sig, mellan det som är "mitt" och det som är "vårt". Och efter ett tag utkristalliserar sig ett slags insikt om att dessa begrepp egentligen är meningslösa, eller ser helt annorlunda ut: oändligt mycket mer av oss själva än det vi tror tillhör tiden och kulturen.
Det har nu gått sju år sedan debuten. Karl Ove Knausgård bor sedan snart fyra år i Stockholm, med svensk sambo och en liten dotter på två år. Vi träffas endast ett par dagar innan den andra delen i trilogin, En tid för alt, kommer att ligga på de norska bokhandelsdiskarna. Snart väntar lanseringsbesök i Oslo och ett otal intervjuer med norsk press. Den norska tidningen Dagens Næringsliv har samma dag brutit mot seden att vänta till recensionsdagen med att skriva om boken. Detta konstaterar Karl Ove utan alltför stor indignation, kanske för att recensenten ansåg att han med En tid for alt "skrivit in sig i litteraturhistorien". Något som förvisso kan sägas förpliktiga, men som också kan vara en indikation på att en inte alltför ondsint press väntar hemma i Norge.
I Norge, liksom i Sverige, är det kutym att förhålla sig ganska kallsinnigt till en författares andra bok, och Karl Ove erkänner att han känner en viss nervositet, men att han försöker ta den med ro.
– De kan säga vad som helst, men det berör inte egentligen, inte om man har grepp om vad man håller på med.
Jag frågar honom hur man reagerar på en sådan extrem uppmärksamhet och den geniförklaring som han fick i och med debutboken. Hur känner han inför de enorma förväntningar som nu ställs på honom i hemlandet?
– Det hämmade mig de första åren, men nu är jag så långt borta från det.
Tillvaron i Sverige ger, enligt Karl Ove, en befrielse från en pressande kultursfär, men också en frihet i förhållande till det nya landet.
– Det är som norsk författare perfekt att bo i Stockholm, jag förstår nästan allt som händer, men jag är inte en del av det.
Att det blev just Sverige och Stockholm är bara en slump. Vid ett besök en tid efter debuten satt Knausgård vid slussen och tittade på tågen som körde över broarna. "Det är vackert här", berättar han att han tänkte. Och när situationen hemma i Norge blev för ansträngd tog han fasta på den tanken och flyttade hit för att få ro och kraft att skriva. Sedan träffade han sin blivande sambo, och blev kvar.
De påfallande skillnaderna mellan Sverige och Norge har under tiden i Stockholm uppenbarats för Karl Ove.
– I Norge ska allt vara tillgängligt för alla. Det som är krävande avfärdas förvånande ofta. Senast såg vi det när Elfride Jelinek tilldelades Nobelpriset. Kommentatorerna i de två stora tidningarna Aftenposten och Dagbladet gjorde en stor sak av att de aldrig hört talas om Jelinek. Konklusionen de drog var således att Svenska Akademien ännu en gång givit priset till ett litet, smalt och svårt författarskap. Detta triumferade man över istället för att reflektera över den egna kunskapsbristen. När jag bodde i Norge irriterade jag mig över sådana saker. Nu, när jag ser det på avstånd, tycker jag inte att det är så farligt. Det är ju trots allt inte i tidningar eller på tv som det väsentliga sker. Självklart inte.
Norge är enligt Karl Ove mycket mer formlöst än Sverige och skrivande människor passar inte nödvändigtvis in i den klassiska bilden av "en intellektuell" som man har i Sverige. De norska författarna kan lika gärna hålla på med något helt annat yrke.
– En av de författare jag sätter högst arbetar som snickare. En annan jobbar på en flyttfirma.
Karl Ove tycker också att verkligheten i Norge är mer "tabloid". Han exemplifierar med den svenske författaren Jerker Virdborg, som fick gott mottagande och bra recensioner i nästan all press för sin andra bok, och så var det bra med det.
– Hade det hänt i Norge hade han varit överallt! Man kan säga att nivån på den kulturella offentligheten är högre i Sverige, i positiv bemärkelse, men det kan ju lika gärna tolkas som något negativt, att det svenska samhället alltså är utrpräglat elitistiskt. Jag och min sambo såg för ett tag sedan en intervju med en norsk teaterdirektör på tv, som skrattade och vidlyftigt berättade hur fulla folk i ensemblen hade varit vid något tillfälle. Vi konstaterade då att en sådan sak hade varit helt omöjlig i Sverige, det hade aldrig hänt. I Sverige är det mycket större avstånd i det offentliga rummet. Här går man helt enkelt inte bara in i en butik och pratar lite med någon, vem som helst; det gör man i Norge.
Tycker han då att skillnaderna mellan Sverige och Norge även avspeglar sig i litteraturen?
– Att det finns skillnader mellan svensk och norsk litteratur är jag övertygad om, eftersom det är så stor skillnad på de svenska och norska sätten att vara. Men att gå in på enskilda verk och peka på vad som är olika tror jag inte går, man kan inte generalisera på det viset. Kanske är skillnaden mest påtaglig inom poesin. När jag började skriva var det ofta mot Sverige man vände blickarna, och när det gäller poesi är det kanske fortfarande så. Det många starka författarskapen som Anna Jäderlunds, Katarina Frostensons, Göran Sonnevis, Stig Larssons och Kristian Lundbergs, för att nämna några, finns inte i Norge. Men här verkar det som att de tas som en självklarhet. De bara är här, på något sätt.
Och att det omtalade mindervärdeskomplexet från norrmännen gentemot svenskar existerar råder det ingen tvekan om, anser Karl Ove Knausgård. Även om han nu ser på Norge och sig själv som norrman med mer "svenska ögon".
– Jag tycker på något sätt att jag alltid framstår som så naiv, säger han, och berättar om en intervju han gjorde efter debuten i den norska kvällstidningen Dagbladet.
– Dagen efter såg jag mig själv i tidningen, glatt leende, under rubriken: "Jag har läst Dagbladet i hela mitt liv och är stolt över att jag fått så fina recensioner i den". Min naivitet är helt oproblematisk för mig, men att se det tryckt på det där sättet, komplicerar ju allting. Roligt var det i alla fall inte.
Karl Ove berättar at han fortfarande inte kan identifiera sig själv som "författare".
– Att skriva har för mig alltid haft något mytiskt över sig. Jag har alltid knutit en massa föreställningar till det och tänkt att författare besitter en högre insikt, att den visar sig i allt de gör. Eftersom den kvaliteten alltid varit frånvarande i mitt eget liv, har jag dragit slutsatsen att jag egentligen inte är en författare.
Och han fortsätter att berätta om hur han som ung umgicks med Espen Stueland och Tore Renberg, idag två väletablerade norska författare, vilka för honom symboliserade denne riktige författare.
– För mig var en författare som Espen Stueland. Han var poet. Han lyssnade på jazz. Han spelade schack, han läste Beckett, och tyckte om det. Jag beundrade honom enormt, men jag var också svart av avundsjuka. Jag var inte som honom. Jag minns en gång när vi var i Prag och jag skulle möta Espen i en kyrka. När jag steg in i den såg jag honom sitta där försjunken i tankar på en kyrkbänk. Jag tänkte: där sitter Espen och mediterar över något mycket viktigt. Sedan visade det sig att han satt och sov.
Det känns lite märkligt att höra en av de kanske mest lovande författarna i sin egen generation tala om sig själv i sådana ordalag. För på något sätt symboliserar Knausgård själva idén om den "riktige" författaren. Redan som 10-åring började han skriva på sin första roman, som skulle handla som segelskutor. Men efter att ha visat de första kapitlen för sin storebror, som avfärdade hela projektet med motiveringen: "ingen skriver väl romaner om segelskutor nuförtiden", la han ner skrivandet.
Men inte särskilt länge. Från 18 års ålder har Karl Ove Knausgård målmedvetet arbetat för att bli författare. Han fick sedermera kontakt med sin förläggare Geir Gulliksen, som läste en novell och under en längre tid uppmuntrade honom att skreva och genomföra Ute av verden. Bara det framstår i dagsläget som en vacker anekdot från förr; det unga författargeniet och den faderlige förläggaren som i ömsesidig förtröstan skapar storverk. En situation som knappast är särskilt vanlig längre.
Flera norska kritiker har jämfört Karl Ove Knausgård med landsmän som Sandemose och Hamsun. Men givetvis är han sin egen, eller som Dagbladet skrev i sin recension av En tid for alt, några dagar efter vårt möte: "Knausgård bekräftar med den svåra så kallade andra boken att han är en helt speciell talang i sin generation. "Detta bekräftas kanske också av att man även utanför Norge börjar få upp ögonen för honom. Den senaste boken blev redan innan den givits ut i Norge såld till Sverige, Danmark och Tyskland. En tid for alt blev också nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2005.
I En tid for alt möter läsaren inte trilogins huvudperson Henrik Vankel förrän på sida 509 i boken. Men det är underförstått att han är berättaren av den tidigare historien, eller snarare historierna. Förutom Vankel finns här flera personer som för berättelsen framåt, och texten växlar i stil mellan essä, skönlitteratur och skröna. Det som berättas är änglarnas historia. Med avstamp i Gamla Testamentets föreställningar skapar han en alldeles egen och ny bild av det gudomligas natur som glider fram genom historien. Det är ingen lätt resa. Knausgård utmanar läsaren: med omvägar sidosprång och en högt flyende tankegång har han skapat ett djupt originellt verk. En kraftansträngning som tyder på gedigen historisk kunskap och filosofisk tyngd. Boken avslutas med ett kort avsnitt om Henrik Vankel. Liggande i ett badkar försöker han ta sitt eget liv.
Ett begär efter större smärta uppstod, jag sa inte nej till den, trots det jag tidigare tänkt [...] Smärtan har med oändlighet att göra, det har jag alltid tänkt, inte den lilla korta smärtan, utan den smärta som dunkar och maler och håller på. Suget efter mer, mer, mer.
Varför gör han sig själv illa? Kan Vankels behov av smärta bero på självförakt?
– Ja, onekligen. Henrik Vankel skär sig själv. Varför gör han det? Han bor på en ö, nästan helt isolerad, ingenting händer runt om honom - ändå skär han alltså sig. Jag är egentligen inte så intresserad av varför han gör det, utan av fenomenet i sig; att tidigare händelser och personer från förr, som inte längre finns, kan påverka våra handlingar och att denna påverkan kan vara så stark att någon faktiskt skär sig själv, eller tar sitt liv. Det är egentligen det som står på spel i slutet av En tid for alt och det är förmodligen därför jag har isolerat honom fullständigt. Som ett sätt att få fram hur bundna vi är till varandra, hur lite individuella vi egentligen är när det kommer till kritan: det finns inga andra där, ändå är det bara andra han förhåller sig till. Det inre och det yttre är två sidor av samma mynt.
Jag frågar honom varför han valt att skriva om något så ovanligt som änglarnas historia. Det är ju knappast någon konventionell tematik bland yngre författare idag.
– Det var egentligen bara en slump att jag började skriva om änglar. Jag hade hållit på och skrivit om Henrik Vankel i fyra år utan att komma någon vart. Materialet var för bekant, det gav för lite. Jag längtade efter något okänt. Då dök änglarna upp och jag följde efter dem genom Bibeln. Först skrev jag rent essäistiskt om dem. Där fanns en sorts längtan, jag var trött på det realistiska språket i Ute av verden, det gjorde mig nästan fysiskt illamående. Så jag skrev hundrafemtio sidor så torrt och akademiskt jag bara kunde. Då öppnade sig romanen plötsligt för mig och förra sommaren skrev jag som en vilde, dag och natt. Två tredjedelar av romanen skrev jag på två månader. Men varför jag skrev om änglar? Jag vet inte om jag ser det riktigt på det viset. Det gudomliga representerar det absoluta, det man inte kan tala om eller göra något åt, det som alltid är där. Henrik Vankels värld representerar det motsatta med sina eviga relativiseringar, tolkningar och ändlösa självreflektioner.
Men vilka är då änglarna för Henrik Vankel?
– Det är klart att det är till dem han längtar. Till det som gör allt det andra oviktigt, till det som får honom att tystna. Döden, elden, änglarna, skogen, fjället. Det är där En tid for alt utspelar sig.
I utdraget ur En tid for alt som publiceras i detta nummer av 00TAL möter vi en far som har satt upp stränga gränser för sig själv och sin omgivning. Han har en hård yta, men vid ett par tillfällen blottas mjukare sidor. Hans söner är rädda för honom, samtidigt som de bär upp honom för att han inte ska tappa ansiktet och falla ner i sin litenhet. Men hur ser faderns självbild egentligen ut?
– Faderns självbild har man inte tillgång till som läsare eftersom allt som visas av honom är filtrerat genom sonens blick. Förebild för fadern i romanen är min egen far, och för mig var det just här som textens spänning låg. Fadern framträder liksom i utkanten av sonens blick, utan att man på något sätt kan veta om man egentligen kommer honom närmare eller inte. När allt som återstår av en människas liv är minnen finns det inte längre någon möjlighet att veta hur denna människa egentligen var. Man har minnena, och man kan tolka dessa. Men oavsett hur objektiv man försöker vara kommer tolkningen alltid att var färgad av en själv, det i en själv som man inte ser - som förändras varefter man blir mer erfaren eller mogen. Och det är intressant, tycker jag. Hur framtiden på detta sätt förändras.
Något som uppenbarar sig för mig när jag läser Karl Ove Knausgård är en sorts skärande men också grundläggande ensamhet som finns hos karaktärerna, ja överhuvudtaget, i hela den värld han målar upp. Jag frågar honom om han tycker att det stämmer, och om det i så fall är något som står för en personlig hållning hos honom själv.
– Det är sant. Alla mina karaktärer utstrålar ensamhet, och det är väl också så att när de slutligen kommer till tals, då är de alltid ensamma.
Själv känner sig Knausgård aldrig ensam eller nedstämd när han skriver. Han berättar om hur det var när han började skriva den andra boken. Om hur han gick in i lokalen där han arbetade och kände det som om han blev någon annan så fort han om in genom dörren.
– Har jag suttit och skrivit en hel dag känns det alltid som om det har hänt hur mycket som helst, jag har aldrig tråkigt när jag skriver. När jag skriver är jag en annan person.
***
Artikeln är ursprungligen publicerad i Tidskriften 00TAL, nr 20/21, 2005.
