tisdag 4 augusti 2009

"Or if they made a moment's stay They sat upon their heels to rail"


Med en aldrig så liten paranoid läggning skulle man ibland kunna tro att det existerar en sorts
kvinnoföraktande medial plan bakom den tendens att de, så kallade feminister, som tillåts komma till tals i media, företrädesvis är de som snarare stjälper än hjälper upp någon form av vettig kommunikation könen emellan.

När Maria Sveland och Katarina Wennstam som annonserat ”gör upp med kvinnoförakt och den manliga konstnärsmyten” i Lars von Triers Antichrist i Dagens Nyheter, sker således inget annat än det deprimerande befästandet av en annan trist myt: den hysteriska och manshatande feministen.

Och så förstås; kreerandet av ett debattläge, som får mina brorsbarns skärmytslingar att förefalla vara ordväxlingar på en filosofisk kongress.

Av vilken annan anledning skulle man annars låta personer utan tillstymelse till ens basal bakgrundsinformation eller kunskap utropa sig till teoretiska experter på en film, och till råga på allt experter på dess regissörs åsikter och psyke. På kultursidorna i Sveriges största morgontidning.

Även för en teoretiker är det problematiskt att resonera om Lars von Triers filmer, vilket märks i Maaret Koskinens något tafatta och möjligen lite för snabbt skrivna svar på Sveland och Wennstams inlägg.
Dagens ekologiska tolkning av filmen i samma tidning tänker jag inte ens försöka respondera på. Närmare en sorts rimlig tolkning kommer enligt min mening ändå Carl Johan Malmberg med sin mer psykoanalytiska kommentar i SVD idag.

Visst ska verken av en auteur av von Triers dignitet analyseras. Det är en självklarhet.
Att analyserna sedan tar sig ganska surrealistiska uttryck är kanske inte så förvånande, eftersom hans grepp är att arbeta med emotionella lägen.
Emotionella lägen och teori har aldrig gått särskilt väl ihop. Särskilt i detta von Triers melodramatiska projekt som föregåtts av Breakin the waves och Dancer in the dark.
von Trier utnyttjar i dessa filmer, på ett synnerligen skickligt sätt men också med ett utstuderat manipulerande anslag, melodramens grundläggande förhållningssätt; Att omedelbart röra vid våra emotioner, utan att passera slutledning och mer rationellt tänkande.
Han gör också detta, så till den milda grad, att vi med filmmediets visuella fördelar som motståndare förleds tro att det är ett konstant tillstånd. Och vi finner oss plötsligt precis på det ställe där vi varit när vi själva upplevt sådana tillstånd. I känslan av att det är konstant. Att det är något vi är dömda till. Att det som är filmens evighet också är vår egen.
Och det är där i provokationen uppstår. Där vi står och fäktar med armarna och försöker värja oss från de kvarvarande eller helt närvarande rester, som vi har i oss, av denna typ av förlamande emotionella tillstånd.

Det är förvisso också möjligt att det just hos von Trier, till skillnad från hos de flesta av oss andra också är ett konstant tillstånd.
Men som när det gäller all annan konstutövning så bör sådana hänsyn vara underordnat resultatet.
Men i ett läge där von Trier beskylls för att förakta kvinnan för hennes känslighet och emotioner, är det kanske ändå på sin plats att påpeka att den som väljer att viga hela sin karrär till emotionella lägen, kanske trots allt identifierar sig mer med emotioner än den så kallat "manliga" rationaliteten.

Livet är inte politiskt korrekt, inte heller god konst. Det finns något djupt deprimerande i att befinna sig i en kulturvärld som tycks önska sig det.

Något man trots allt kan säga om filmen Antichrist utan att dra några större växlar är att den helt klart är en parafras på William Butler Yeats och de mörka allegoriska poem som han skrev runt 1913, då han förläst sig på Emanuel Swedenborg. Och dessutom, på grund av en eventuell graviditet hos en kvinna han haft en förbindelse med i ett antal år, felaktigt, trodde sig vara fångad i ett kommande kärlekslöst äktenskap.

William Butler Yeats skrev då poemen The Witch, The Three Hermits, Running to paradise och The hour before dawn och Beggar to Beggar cried.
I dessa finns stora delar av antichrists tematik och symbolik att hämta. För den som skulle ha lust att göra en samläsning.

I det sistnämnda poemet finns dessutom följande strof att läsa:

And get a comfortable house and wife
To rid me off the devil in my shoes
Beggar to beggar cried, being frenzy-struck
And the worse devil that is between my tights
Så frågan om vem som egentligen är von Triers "Satan" i filmen Antichrist torde väl, om något, vara ett lämpligt ämne för diskussion.
Och varför skriver ingen hyfsat tänkande person om det?

Det kan man klura på. Horace var är du?

3 kommentarer:

  1. Heja Alberte!
    Jag blev uppgiven och dötrött av artikeln, de lägger den intellektuella ribban på decimeterhög nivå, det kryper av genans i mig, som självklart är feminist.
    Försökte lägga en länk till din blogg på DN men misslyckades tyvärr.
    Johanna Q.

    SvaraRadera
  2. Ja, du har helt rätt Johanna. Den är om möjligt knappt en tvärhand hög.
    Nej det verkar komplicerat det där med att lägga länkar har aldrig förstått riktigt hur man gör. Men tack ändå för att du försökte!

    Alberte.

    SvaraRadera
  3. thank you for your article!
    As I understand right , I am with you,
    I just saw some weeks ago, ANTICHRIST, I have been touched by this movie, in the way that I recognise something in me...
    Then i thought, Lars v T. really evoques the relation men- women, of today with no shame.

    I am often bored by people who called themself "Feminist", today, is it only them who are allowed to be hysterical?
    , and others who really think that in the actual Sweden or somewherelse men and women are egal...

    Bullshit!
    Men and Women are not egal, they are different.
    Thank you Lars to remenber us!
    Christ was a man for some reasons
    Many witches, woman where burned in the middle age for some others reasons.

    e.s

    SvaraRadera